Phootsidan

Blazer hette han!Han var helt fantastiskt, stor som vet inte vad, söt som satan, svart som en chokaldboll, snällast så det inte finns ord. Han blev 12 vackra, fantastiska år. Sista dagen vi sågs, det går ej att förklara, den var hemsk men ändå helt underbar på ett sätt! Det finns ej ord om hur mycket jag älskar,saknar,drömmer om dig... Helt kort sagt, det finns inga ord om hur mycket du betyder för mig.

Så här gick det tråkiga till;

Det var en torsdag morgon, mamma skulle ta med bägge hundarna in till stan.Eleonor och jag skulle gå till skolan lite senare så mamma åkte in med bägge hundarna, precis som vanligt.
När mamma kom till mormor och morfar hoppa han ur bilen kan han inet gå, han bara faller ihop till en klump på grusgången.Morfar börjar stor gråta, för det var hanns bästa vän. Han hade varit sjuk långt innan, och så var han gamal för sin ras. Mamma ringde vertinären och fick en tid vid 2.Pappa kommer och hjälper mamma att få in honom i bilen igen.Eleonor kommer ner till min skola och berättar allt som har hänt, och vi tar bussen in till stan, gråtande bägge två. När vi kommer till mormor och morfar hade jag chansen, jag hade chansen att säga hej då, men jag vägra! Det var lika bra att inte göra något sånt. Lite senare åkte mamma in till vetrinären och kom hem själv.Han hade fått en propp.

Till Blazer!

Blazer, du kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta<3

Min älskade hund, som alltid kommer att ha en plats i mitt hjärta<3
Jag har tur som har Simba, min bästa vän<3

/Kram Anna